Kan Riksbanken ensam tämja inflationen?

I juni 2026 var inflationstakten enligt KPI 0,7 procent — en bra bit under Riksbankens mål. Styrräntan låg stilla på 1,75 procent. Och det enskilt största bidraget uppåt kom från elpriserna, som var 24,3 procent högre än ett år tidigare. Elpriser sätts på en nordeuropeisk marknad av väder, gaspriser och överföringskapacitet. Ingenting av det bestäms på Brunkebergstorg.

Det är den obekväma kärnan i en fråga som återkommer varje gång priserna rör sig: hur mycket av inflationen kan Riksbanken faktiskt styra? Frågan har fått ett svar som citeras flitigt i debatten — ungefär 60 procent av variationen i svensk inflation förklaras av den globala inflationen — hämtat ur Riksbankens eget staff memo från april 2024. Vi läste alla 68 sidorna. Siffran stämmer. Men den betyder inte det som den oftast används till.

01Fyra kanaler — och ingen går direkt till världsmarknaden

Riksbankens uppdrag är fastlagt i riksbankslagen: att upprätthålla prisstabilitet genom varaktigt låg och stabil inflation. Preciseringen är 2 procents årlig ökning av KPIF, konsumentprisindex med fast ränta — måttet där bolåneräntornas direkta effekt räknas bort. Målet infördes 1993 och började gälla 1995. Huvudverktyget är styrräntan, och vägen från ett räntebeslut till ett pris i en butikshylla kallas transmissionsmekanismen. Riksbanken beskriver den själv som fyra parallella kanaler.

Notera vad som saknas i listan. Ingen kanal går direkt till priset på ett fat olja, en container från Shanghai eller en megawattimme på den tyska elbörsen. Riksbanken kan påverka hur mycket ett globalt pris kostar i kronor, och hur snabbt en chock ebbar ut i ekonomin — men inte chocken i sig. Banken skriver det rakt ut på sin egen målsida.

02Siffran alla citerar: 60 procent

I april 2024 publicerade tre ekonomer på Riksbankens avdelning för penningpolitik — Bengt Petersson, Ingvar Strid och Anna Österberg — ett staff memo med den föga braskande titeln Hur ser sambandet mellan svensk och global inflation ut?. De tog månadsdata för 22 OECD-länder från 1960 till 2022, byggde ett mått på global inflation som medianen av ländernas inflation, och regresserade varje lands inflation på det globala måttet. Resultatet, uttryckt som förklaringsgrad: runt 60 procent för Sverige, sett över tid. Ungefär lika mycket som för ett genomsnittligt OECD-land.

Skillnaden är inte akademisk hårklyveri. En förklaringsgrad talar om hur väl den ena kurvan förutsäger den andra, ingenting om vad som orsakade vad. Rapporten är dessutom tydlig med en fallgrop i de allra längsta mätperioderna: när sambandet beräknas över hela 1960–2022 hamnar det på 70–80 procent, men mycket av det speglar bara att inflationen trendat likadant och att många länder bytt penningpolitisk regim ungefär samtidigt.

03Sambandet är ingen naturlag

Det mest slående i rapporten är inte genomsnittet, utan spridningen. Författarna räknar om sambandet i rullande 15-årsfönster, från 1960–1974 till 2008–2022, och resultatet varierar dramatiskt. Under åren 1992–2007 — inflationsmålets lugnaste period — förklarade den globala inflationen bara 40 procent av variationen i den svenska. Under det senaste fönstret, 2008–2022, var siffran 90 procent. Det är det starkaste sambandet under hela mätperioden.

Varför så stor skillnad? Perioden 2008–2022 var ovanligt rik på störningar som slog likadant i alla OECD-länder: råvarupriserna upp 2008 och ned i finanskrisens spår, synkroniserad återhämtning, oljeprisfallet 2014–2015, covidkrisen och slutligen energiprischocken efter Rysslands invasion av Ukraina. Samtidigt svarade centralbankerna på ungefär samma sätt. Under 1992–2007 fanns färre gemensamma chocker — och sambandet försvagades. Samvariationen är alltså en egenskap hos tidsperioden, inte en konstant.

04Där räntan biter — och där världsmarknaden bestämmer

Här kommer rapportens verkliga fynd, och det pekar åt ett håll som sällan når rubrikerna. Under inflationsmålsperioden gick sambanden isär: kärninflationen — KPI exklusive energi och livsmedel — tappade sin koppling till omvärlden från början av 1990-talet, medan prisförändringarna på livsmedel och energi i stället blev starkare korrelerade mellan länder. Med andra ord: det som är mest globalt är precis de delar räntan inte når direkt, och det som blivit mest inhemskt är precis den del penningpolitiken arbetar med.

Junisiffrorna illustrerar poängen nästan övertydligt. Samtidigt som hela KPI steg blygsamma 0,7 procent rymdes inuti indexet en elprisuppgång på 24,3 procent och ett livsmedelsprisfall på 6,8 procent. Tandvården blev 19,6 procent billigare — inte på grund av penningpolitik, utan för att subventionerna ändrades vid årsskiftet. Rubriksiffran är ett genomsnitt av krafter som drar åt vitt skilda håll, och Riksbankens verktyg når dem inte lika djupt.

05Kronan — Riksbankens smygväg in i importpriserna

Om räntan inte når världsmarknadspriset, når den prislappen i kronor. Rapporten ger ett konkret exempel: under 2022–2023 steg de svenska varupriserna snabbare än i andra länder, samtidigt som kronan försvagades. Samma globala chock, olika utfall — därför att växelkursen låg emellan. Författarna använder också växelkursrörelser för att förklara varför sambandet mellan svensk och global inflation tillfälligt försvagades efter finanskrisen 2007–2009.

Det gör begreppet ”importerad inflation” mindre entydigt än det låter. Hur dyr importen blir i svenska kronor beror på kronkursen, och kronkursen påverkas — bland mycket annat — av ränteskillnaden mot omvärlden. En del av det som bokförs som utifrån kommande är alltså ett resultat av inhemska beslut. Riksbanken styr inte kronan; ingen centralbank med rörlig växelkurs gör det. Men den är inte heller en åskådare till hur den rör sig.

06Vad Riksbankens egna ekonomer drar för slutsats

Rapporten är inte skriven för att avgöra en debatt om skuld, utan för att bli bättre på prognoser. Bakgrunden är rak: varken centralbanker eller andra bedömare förutsåg inflationsuppgången 2021–2022, och kritiken lät inte vänta på sig. Slutsatsen blir att omvärldsinflationen förbättrar prognoserna för svensk inflation, och att värdet är störst när det är som svårast — när inflationen är hög, när skillnaden mot omvärlden är stor eller när prognosfelen är stora, som 2022. Författarna beskriver omvärldsinflationen som en attraktor för den svenska: sedan 1960 har den svenska KPI-inflationen korsat den globala i genomsnitt ungefär en gång om året.

07Påståendekollen

08Så läser du nästa räntebesked

Fråga vilken del av inflationen som rör sig. Om uppgången sitter i el, drivmedel och livsmedel är det världsmarknaden som talar, och räntan når den bara via kronan. Om den sitter i tjänster, hyror och löner är det den inhemska ekonomin — där penningpolitiken har ett direkt grepp. Riksbankens beslut i juni 2026 formulerade skillnaden exakt så: inflationen är låg, men riskerna för att den ska bli för hög framöver har ökat.

Var misstänksam mot procentsatser som delar upp ansvaret. En förklaringsgrad är inte en ansvarsfördelning. När någon säger att en viss andel av inflationen är ”global” eller ”självförvållad”, fråga vilket mått som avses och över vilken period — samma beräkning ger 40 procent för 1992–2007 och 90 procent för 2008–2022.

Håll ögonen på förväntningarna, inte bara på siffran. Den kanal där Riksbanken har mest makt syns inte i något enskilt pris. Att hushåll och företag fortsätter räkna med 2 procent är hela skälet till att en energiprischock kan gå över utan att bli en löne- och prisspiral. Nästa penningpolitiska besked kommer den 20 augusti 2026.